Energimyndigheten har i en rapport ”Kontrollstation 2017 för elcertifikatsystemet”, föreslagit en kvotkurva för i vilken takt den förnybara energin ska byggas ut mellan 2020-2030. Energimyndighetens förslag om att huvudsakligen bygga i slutet av perioden bygger på antaganden:

• Några större nedläggningar av befintliga anläggningar förväntas inte förrän i slutet av 2020-talet

• Kärnkraften läggs ner efter sin ”tekniska livslängd”, det vill säga 60 år.

Men frågan är hur rimliga dessa antaganden om kärnkraften är. I Sverige antas fyra reaktorer enligt plan tas ur drift innan slutet av 2020. Resterande reaktorer antas vara i drift under hela den modellerade perioden.”

Kärnkraften sågs tidigare som fullt fungerande och som konkurrenskraftig länge till. I Energimyndighetens prognos från januari 2013 skriver man: ”I beräkningarna antas att kärnkraftverken har en teknisk livslängd på 60 år”. I en rapport från 2014 skriver myndigheten: ”… kärnkraftverken ökar efter planerade effekthöjningar till 2020 och minskar till 2030 då tre reaktorer antas tas ur drift efter 50 års livslängd”. Redan året därpå, 2015, togs däremot följande beslut: Ringhals 1 och 2 stängs efter cirka 45 år. På tre år har därmed den faktiska livslängden minskat med 15 år jämfört med den tekniska livslängd som Energimyndigheten antog 2013. Oskarshamn 2 stängs efter 41 år och Oskarshamn 1 efter cirka 46 år. Faktisk drifttid är alltså inte detsamma som teknisk livslängd.

Dessa fyra reaktorer stängs nu efter i genomsnitt 44 år. Om alla de kvarvarande kärnkraftverken också stängs efter 44 år så är all kärnkraft stängd 2030.

Det finns ett antal förklaringar till dessa felbedömningar:

Energimyndigheten gör inga egna bedömningar om kärnkraftens livslängd utan utgår från den information om ”teknisk livslängd” som man får från kärnkraftsägarna.

Kärnkraftsägarna har marknadsregler att förhålla sig till, bland annat från Nordpool. Om de avser att stänga en anläggning så måste de komma med en konkret plan för när detta skall inträffa.

För samhällsplanerarna och den politiska ledningen innebär detta att de inte får någon oberoende eller tillförlitlig uppskattning av hur mycket kärnkraftsel som kommer finnas tillgänglig under 2020-talet. Avvikelsen kan nu bli ännu större än då Energimyndigheten 2013-2014 utgick från att kärnkraftverk kommer vara användbara med hög tillgänglighet under hela sin ”tekniska livslängd” medan verkligheten visar något helt annat bara enstaka år senare.

Av Energiöverenskommelsen mellan fem riksdagspartier från juni 2016 framgår att ”Sverige ska ha ett robust elsystem med en hög leveranssäkerhet, en låg miljöpåverkan och el till konkurrenskraftiga priser”. Ska vi ha ett robust elsystem, så kan vi därmed knappast fatta beslut som utgår från att alla de sex yngsta kärnkraftverken kommer vara i full drift år 2030.

Om de sex 80-talsreaktorerna blir lika gamla som 70-talsreaktorerna så har vi ingen kärnkraft alls år 2030. Vi behöver därmed marginaler.

Ett första steg bör åtminstone vara att göra föreslagen kvotkurva ”framtung”, att det mesta av den nya förnybara elproduktion som man kommit överens om, 18 TWh, skall byggas i början av 2020-talet.

Lennart Söder,
professor i Elkraftsystem, KTH